Underbara fredag!

Jösses så skönt att det är fredag! Lite önskar jag att jag kunde gå tillbaka en vecka och göra om förra helgen. Till det bättre. Haha.
Nu i helgen åker F till Linköping(?) för en privatlektion i en kampsport som jag nu glömt bort vad den heter... Så det blir mys med N lördag-söndag för mig. Älskade unge!:)
Igår när han satt på golvet och lekte så var det som om att titta i en spegel. Herregud vad han kan vara lik mig ibland. Helt galet. Och fantastiskt roligt att se.

6 arbetsdagar kvaaar! Och om en månad IDAG börjar Nate på dagis! GULP! Det känns lite läskigt måste jag säga. Jag är nervös. Men jag är 99% säker på att Nate kommer älska det. Visst, han kommer kanske gråta när jag och/eller F går iväg de första gångerna(mitt hjärta kommer dööö...) men när han märker att vi kommer tillbaka så blir det väl bättre.
Varför är det ingen som skriver om denna "dagisångest" man känner?
För den måste väl finnas bland de flesta föräldrar??
Jag vill bara hålla N i min famn och skydda honom från allt ont i världen. Men det går ju inte.

Vi måste komma på en bra säng till Nate. Han kan inte sova i spjälsängen för han snurrar som en tok ibland i sömnen vilket gör att hans ben hamnar mellan spjälorna och så vaknar han för att det gör ont. Plus att den inte går att sänka "ända ner" så han kan nu svinga sig över. Not good!
Han skulle begöva en 120 säng eller nått. Haha.
Hur gör andra föräldrar egentligen...? När går deras barn från spjälsäng till "vanlig" säng?
Givetvis måste det vara "fallskydd" på sängen. Måste nog googla detta lite tror jag.
Nu sover han med oss och det är verkligen jättemysigt(jag älskar det!) men det kommer inte funka när han blir äldre. Jag tycker ändå att det är viktigt att man har sin egen säng som man känner sig trygg i men att man kan få komma och gosa ner sig hos mamma & pappa om man haft otäck dröm eller mysa på morgonkvisten.
Bara F kommer igång med sitt jobb nu och börjar dra in lite pengar så kan vi ju börja titta på säng åt N.


Vi bytte veterinär i våras till en mycket bättre! Denna veterinär var helt otroligt bra med Angel. Första jag sett som verkligen gosade, klappade och gav Angel tid att vänja sig vid undersökningsrummet innan hon började kolla hans sår på armbogen som vi var där för att titta till. Jag kände verkligen wow!
16 juni gick "vår" veterinär bort i en stor hjärnblödning. Så TRÅKIGT! Orättvist!
Herregud. Mitt uppe i livet! Läskigt.
Nu får hon pyssla om alla djuren i himlen! Åh, Spike kommer ge henne så många pussar. :)