Tjoho

14 dagar eller 28 piller kvaaaaaar bara! Det finns ljus i tunneln! Shit, får nästan lite pirr i magen! Ska bli så s k ö n t att slänga dessa piller! Ha!
Jag vill att mitt liv ska fyllas av äkta glädje, pirr i magen, längtan och tankar. Nu är jag som ett tomt A4. Ett kolli. :(
Längtar, längtar, lääängtar! Men är sååå stolt över mig själv att jag stått ut i snart 3 månader. Även fast jag mått så dåligt ibland. Fy fan. Men vill ju verkligen ge min kropp en chans att må bra. Och någonstans i bakhuvudet så vet jag ju denna känsla är fake, att det är tabletterna som talar och att jag kommer bli mig själv snart.
Det är faktiskt rätt så skumt att man liksom känner sig som om man har ett skal runt omkring sig och man kommer inte igenom det. Man når inte ut. Man får kämpa för att kunna le på riktigt. Allt känns så falskt.
Men Fredrik sa att ända sen jag fick reda på att jag hade en cysta på äggstocken så har jag liksom dragit mig undan lite. Men det är ju inte så konstigt. Det knäckte mig totalt. Kommer aldrig glömma när läkaren undersökte mig(i maj) och hur tyst hon blev och jag tänkte "varför är hon så tyst? Varför undersöker hon så länge..?"
Sen när hon sa att "du har en tumör/cysta på din ena äggstock.." så ville jag bara därifrån.
Ringde Fredrik så fort jag kommit ut från sjukhuset, livrädd.
När jag kom hem så kunde jag inte sluta gråta. Var så otroligt ledsen! Arg på att livet kunde göra så här mot mig. Och såklart så rädd för att jag kanske hade fått cancer. Rädd för att aldrig kunna få barn. Livet kändes så skört.
När denna pillerperiod är över så ska jag börja leva igen och ta till vara på mitt liv!

Jag väntar, längtar och ser fram emot det! :)