Vecka 40

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Egna anteckningar: Har tid hos barnmorskan på torsdag den 27:e och som det känns nu så kommer jag kunna gå på detta möte och jag kommer säääkert gå över tiden....
Jag var nästan säker på förra veckan att det skull komma igång snart... jaja....det är väl så det är... Han kommer när han kommer.....
Jag mår iallafall bra. Lite ont i bäckenet till och från men jag ska inte klaga. Min graviditet har varit väldigt enkel när man tänker tillbaka. Mådde inte illa så jättelänge i början. Visst, det var "dygnetruntillamående" i några veckor men klarade mig okej med mina seaband. Älskade armband! :) Och sen har ju såklart mitt myom trasslat lite och gjort ont i ca 1 månads tid när jag var sjukskriven men sen har det fungerat bra. Jag har varit pigg och energisk med lite trötthetsdimpar. Jag har haft ett jämnt humör vilket har varit jätteskönt! Längtar inte efter mina pms-dalar... Usch!
Nu har jag börjat oroa mig lite för hur mitt myom kommer te sig när väl förlossningen startar.... Är rädd att det kommer göra EXTRA ont pga det eller att myomet brister(vilket jag inte TROR att de kan...men...) ELLER att det gör så att livmodern inte drar ihop sig efter förlossningen vilket gör att jag får läggas på operationsbordet. Hemska tanke om de får ta bort alltihop bara för att det inte slutar blöda... Ja,..man hinner tänka rätt mycket när man vaknar tidigt på morgonen..... Men får hoppas att det går bra! Håll en tumme för mig o bebben!



Tjockis! :)